20 september

På middagen hos fru P. i dag talades det om Reckes förestående förlovning som om en känd sak.

…Jag blir allt omöjligare i sällskap. Jag glömmer att svara när man talar till mig. Ofta hör jag det inte. Jag undrar om min hörsel börjar bli försvagad?

Och så dessa masker! De gå med mask allesammans. Till på köpet är det deras största förtjänst. Jag skulle inte vilja se dem utan. Ja, inte heller själv visa mig utan! Inte för dem!

För vem då?

Jag gick därifrån så tidigt jag kunde. Jag gick och frös på hemvägen; det har plötsligt blivit kalla nätter. Jag tror att det blir en kall vinter.

Jag gick och tänkte pa henne. Jag mindes första gången hon kom till mig och bad om min hjälp. Hur hon plötsligt blottade sig och röjde sin hemlighet utan att det alls behövdes. Hur varmt hennes kind brann den gången! Jag minns att jag sade: sådant skall man hålla hemligt. Och hon: Jag ville säga det. Jag ville att ni skulle veta vem jag är. – Om jag nu skulle gå till henne med min nöd liksom hon kom till mig? Gå till henne och säga: jag härdar inte ut att ensam veta vem jag är, att gå med mask, ständigt för alla! En måste jag blotta mig för; en måste veta vem jag är…

Å, vi skulle bara bli vansinniga bägge.

Jag drev på måfå genom gatorna. Jag kom till huset där hon bor. Det lyste i ett av hennes fönster. Det var ingen rullgardin nerfälld; hon behöver ingen, det är stora obebyggda tomter med brädgårdar och sådant på andra sidan gatan, ingen kan se in. Jag såg heller ingenting, ingen mörk gestalt, ingen arm eller hand som rördes, bara gult lampsken på muslinsgardinen. Jag tänkte: vad gör hon nu, vad sysslar hon med? Läser i en bok, eller sitter med huvudet i händerna och tänker, eller reder sitt hår för natten… Å, om jag vore där, om jag fick vara där hos henne… Ligga där och se på henne och vänta, medan hon reder sitt hår framför spegeln och långsamt löser upp sina kläder… Men inte som en början, en första gång, utan som ett led i en lång, god vana. Allt, som har en början, har också ett slut. Det skulle varken få ha början eller slut.

Jag vet inte hur länge jag stod där orörlig som en bildstod. En vattrad skyhimmel, svagt genomskimrad av månsken, rörde sig över mitt huvud långsamt som ett fjärran landskap. Jag frös. Gatan låg tom. Jag såg en nattvandrerska komma fram ur mörkret och närma sig. Kommen halvt förbi mig, stannade hon, vände sig om och såg på mig, med hungriga ögon. Jag skakade på huvudet: då gick hon och blev borta i mörkret.

Plötsligt hörde jag en nyckel rassla i låset till porten, den öppnades och en mörk gestalt gled ut… Var det verkligen hon…? Som går ut mitt i natten, och utan att ha släckt sin lampa…? Vad är detta? Jag tyckte att hjärtat stannade i mig. Jag ville se vart hon gick. Jag gick långsamt efter.

Hon gick bara till brevlådan i hörnet, kastade ner ett brev och skyndade sig fort tillbaka. Jag såg hennes ansikte under en lykta: det var blekt som lärft.

Jag vet inte om hon såg mig.

*

Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig.

Mig gick livet förbi.

Annonser

~ av Doktor Glas på september 20, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: